Sista varan i lager
Samtalet kom kl. 6:00 på morgonen. ”Åh, toppen”, tänkte jag, vände mig om och drog en kudde över huvudet. Jag försökte somna om. Jag försökte låtsas att jag inte hörde ringsignalen. Men inom några minuter svarade jag i telefonen som skyddades av ett ultrastadigt Atomic Slim-skal.
”God morgon, agent. Vi har ett spår om Hemmingsford”, sa rösten. Jag piggnade till så snart jag hörde namnet ”Hemmingsford”. Hemmingsford var en mångmiljardär som i årtionden hade lurat konsumenter, förskingrat pengar och allmänt varit en skitstövel. När han fick veta att Byrån kände till hans brott gick han under jorden, men jag var fast besluten att spåra upp honom.
Operatören från högkvarteret fortsatte. ”Han gömmer sig på den engelska landsbygden. I Cotswolds. Jag tror att han bor hos en vän på en gammal herrgård. Säkert väldigt pittoreskt. Ett ganska charmigt, härligt område… hur som helst. Jag skickar koordinaterna. Om vi skickar en helikopter, hur snabbt kan du vara där?”
”Ett steg före dig, chefen”, svarade jag medan jag knäppte färdigt skjortan. ”Jag är där så snart jag kan.”
Sex timmar senare höll jag på att knuffas ut genom ett fönster på tredje våningen i en engelsk herrgård som inte såg särskilt pittoresk ut just då. Hemmingsfords tre underhuggare hade på något sätt fått tag i mina vrister och dinglade nu med mig över fönsterbrädan medan de kom med hotfulla kommentarer på sina oväntat glada cockneydialekter. Jag tryckte telefonen mot bröstet.
”Ge oss bara uppgifterna, kompis”, envisades en av underhuggarna. ”Lämna över uppgifterna så försvinner ditt lilla problem.” De brydde sig egentligen inte om att skada mig. De ville bara ha min telefon som innehöll all information de ville ha om vår utredning av Hemmingsfords missgärningar.
Det kunde jag förstås inte låta hända, så jag tog ett djupt andetag och släppte min telefon. Den tumlade genom luften, slog i en trädgren och landade hårt på marken under mig. Som väntat blev hantlangarna helt utom sig vid tanken på att min telefon skulle förstöras och glömde mig för ett ögonblick, så jag vred mig ur deras grepp, gjorde en volt genom luften och landade på båda fötterna.
Jag borstade av mig, böjde mig sedan ner och plockade upp min Google Pixel 2. Javisst – precis som jag hade misstänkt. Telefonen var i perfekt skick. Inte en enda repa. Det slitstarka, robusta Atomic Slim -skalet hade räddat mitt uppdrag ännu en gång. Jag log för mig själv, nöjd med hur lätt jag hade lurat hantlangarna. Jag hade kanske inte fått tag på Hemmingsford den här gången, men med min träning och Atomic Slims enorma styrka visste jag att jag snart skulle fånga honom. Och under tiden var jag fast besluten att slå mig ner med en härligt stor portion fish and chips.
Designat av Ghostek i New York




Har du erfarenhet av den här produkten? Hjälp andra att välja..